Dag 3

Min kudde blev ensam kvar i sängen kl 8. Magen ville ha sitt och tvagning kändes som en god ide. Himlens gråa och den kalla vinden kändes inte lika bra. Efter frukosten kl 9 promenerades till centrum. En del hade redan tidigare på morgonen (vissa 2 ggr) gått på de stenar som nu beträddes än en gång. Varor inhandlades våta och torra. Långa armar bar tunga kassar tillbaka till innergården där kylen vänligt tog emot det våta.

Strax efter 11 var alla klädda för äventyr och stolta bikers stängde visiren för färd norrut mot det raukrika Fårö. En liten bensträckare efter en timme under en himmel som hela tiden blev blåare och vi hade bara knappt 10 minuter kvar till färjan. Väl på andra sidan kunde jakten börja. Vi jagade Kutens Bensin och huvuden vreds åt alla möjliga håll i tappra försök att hitta The Skylten.

Men vägen var krokig och vacker, med gärdesgårdar och buskar i ett platt landskap. Någon hann se The Skylten men huvudet på ormen av trofasta riddare hade redan passerat och eftersom vi senare skulle tillbaks samma väg tycktes vi kunna sakta in nästa gång vi skulle passera.
Den mage som varit så nöjd när vi lämnade fängelset började nu när klockan passerat 13.30 kurrande göra sig påmind. Näringen vi tänkt få hos Kuten måste vi nu börja söka annan stans och plötsligt ser vi Ebbe och Ebbas. Vi åt där förra gången vi besökte Fårö och ville prova nåt annat, så modiga bikers kastar sig uti Fårös vilda natur längs en väg ingen visste var den bar.

Kurvorna visste inga gränser och när vi kört en stund såg vi skylten om Ebbe och Ebbas. Vi åt där förra gången vi besökte Fårö och ville självklart se om det var samma höga kvalitet på mat och lokaliteter som sist. Våra tappra maskiner fick vila när en lagom plan yta hittats på den grustäckta parkeringen.

Måttlig lä hittades och näringen från maten spred sig i kroppen
på de beresta som en maskros-tuva sprider sig på en gräsmatta. Planer smiddes om att till kvällsvard beställa in ”Rauk-röukta räukor” troligen mest för att impa på infödingarna med språkkunskaperna.

Kaffe och en titt in i Ebbes lilla trivsamma handelsbod, där nån som provade en hatt i lite för sent upptäckte att spegeln var ett 4-kantigt hål i väggen, innan mätta magar åter satt på sina utvilade maskiner.

Vi passade på att besöka Sudersand, en fantastisk strand med vit finkornig sand. Det enda som fattades var värmande sol, varma vindar och en svalkande GT i solstolen.

Färdigdrömda åkte vi vidare mot raukarna när plötsligt Skylten syntes: Kutens Bensin. En grov kedja försökte förklara att ”nix pix, har e igenbommet” när nån som varken förstod kedjans kroppsspråk eller gotländska vokabulär ändå måste gå in, öppna dörrar och ropa. Vi andra såg det som fanns att se utomhus hos Kuten innan några av oss som redan sett de gotländska stenarna beslöt att gå i fängelse, direkt i fängelse utan att passera gå.

Vi som glömt hur en levande rauk ser ut körde över alla dessa småvägars ”färistar” ännu en gång, för att få höra deras glada sång och möttes av den storslagna Fåröiska rauken bugande sig.

Några gick fram för att plocka den, men den satt som sten och de fick nöja sig med att klappa den tröstande på kinden, och be den försöka se större ut på alla foton som togs. Vi lämnade de tröstade raukarna strax efter 15 och begav oss mot färjan. Den hade precis lagt till på vår sida när vi kom fram, och vi kunde köra ombord samtidigt som våra kamrater med mer minne som väntat på färjan medan vi plockade raukar.

Vägen tillbaks till fängelset började kännas bekant och snart satt vi i strålande sol på vår innergård 16.45.
Där öppnades burkar och flaskor och där bjöds på NKT:s egen ”kompaniwhisky on the Rauks” innan promenaden in till centrum och jakten på mera föda skulle företas.

Tvagade, mummade och välkammade gick en samlad skock åter hungriga magar mot Stortorget där vetskap fanns om vackra miljöer med föda att intaga. Vi blev insläppta nästan på en gång och beställde vår mat och vår dryck.

I hörnet av lokalen vid ett fönsterbord sitter ett annat sällskap i drygt mogen ålder. Vi upptäcker att en av dem, som tydligen varit pensionär bra många år firar födelsedag och de andra i hans sällskap reser sig och skålar. Vi kan ju inte vara sämre. Vi höjer våra glas och sjunger för jubilaren stående vid vårt bord.

Han tackar för vår vackra sång när hans sällskap lämnar restaurangen. En liten stund senare, ja bara några tuggor, så kom ett par av dem tillbaka och förklarade att de tyckte vi var så trevliga att de kanske skulle följa oss ut i den gotländska försommarnatten. De hämtade det de glömt och tackade igen när de gick.

När vi ätit, och de som hade pengar betalat, var det inte långt att gå till Munkkällaren snett tvärs över torget. Vi blev även här insläppta och kunde snabbt förse oss med vätska. Trubaduren spelade congas och sjöng, kompad av elförstärkt akustisk gitarr. Understundom värsta tung-gunget. Det samtalades med andra gäster som gapade av häpnad när de förstod att vi faktiskt hade upplevt allt vi berättade, och att vi hade så många mil i våra rumpor.

Kvällen gick och så småningom även vi, lämnande alla dessa fågelholkar vid borden. I ett stilla regn kunde vi trötta men belåtna krypa till kojs strax före 01.

Nästa..

tibax till igår igen