Sverige.
 

Vi landade i sthlm 09:30 och samlades på plattan på terminalen.
 

Vi tog det lugnt och släppte iväg de flesta före oss, för att slippa köa oss genom stan. Några skulle åka förbi och hälsa på en skelleftebo i exil, medan vi andra tog en fika på Gustaf Af Klint.

Laddade och klara hakade vi på Jonas som är van vid Sthlms vindlingar, och efter en timme var det hjälm av på McDonalds för intagning av nån sorts föda. Från innerstan hade vi haft följe av en frände på en BMW R100RT. Liten och skäggig med flerfärgat skinnställ frågade han oss på engelska om vi åxå skulle vidare mot Twin Clubs show, och visst var det ju så.

Vår nya hangaround förklarade att han ursprungligen hade börjat sin resa i St. Petersburg. Passade på att tanka upp fullt innan sista 3 milen in till Norrtälje skulle avverkas. Molnen ovanför oss drar in med oväntad snabbhet, och dom hotar mer än dom lovar, men vi är inte rädda. Kvart över 2 var vi på plats i The Twin Club Camp. Vårt 12-mannatält hade åkt i förväg och var redan uppställt av Jonas man i sthlm.

Han hade hittat hörnet. Hörnet där myrorna bodde. Hörnet som när han reste tältet var lättillgängligt och låg perfekt i skogskanten, nu var hermetiskt instängt av hojdrivor och andra tält. Det blev att försiktigt snirkla sig in, på halt gräs på skrå med 90º böjar än höger än vänster. Liten tuva stjälper, och så även nu. När Jonas försökte göra Den Omöjliga Svängen mellan två byggen kom hans packning på att här kan man kramas, och gjorde ett utfall mot en blå farkost som genast försökte lägga sig på marken beredd på lajbans, men där stod polarens hoj. Den Lilla Bucklan var ett faktum.

Som flugor runt sockerbiten samlades alla tatueringar kring Den Lilla Bucklan och när Jonas kom dit för att surra bort en stund tyckte dom samfällt att Den Lilla Bucklan var värd, typ 1000 spänn. Jonas höll inte med, när han sa att hojen bara blev snyggare: Den Lilla Bucklan gav bara patina. Tatueringarna kröp närmare, och Jonas drog bedrövad sitt kort.

Rolf hade klivit av vårt äventyr i Mumindalen och tagit sig ner till tälje på egen hand, trygg och säker på E4. 20 minuter efter oss kommer han majestätiskt in på området och alla blev tysta. Förstummade stod alla finländska hojbyggare, polska fakirer och estniska veteraner gapande och såg: här kommer en Roadmaster, The King! De vek undan och strödde palmlöv, nae, kanske inte, men vägen fram till NKT-Camp var öppen och friare än när vi kom fram.
NKT var samlat med årets deltagare som lappade tältet för att klara eventuellt regn, pumpade madrasser, rullade ut sovsäckar och lyssnade på muntra burkars trivsamma öppningspysande. Liten whisky i teleskopmugg under det att Rolf berättade om Volvon som mejade ner refugstolpen under hans matrast på vägen hit och denna del av landningen hos Twin Club MC var avklarad. Den självklara promenaden runt området blev nästa punkt på saker-att-göra-listan. Varianter på tältuppsättningar undersöktes, olika hoj-byggen diskuterades och på fältet nedanför klubbhuset serverades grillad chilikorv.

Vi hittade vår forne kamrat Conny ute på lägdan, där han polerade sitt utställningsobjekt.

 Tillbaka i NKT-Camp saknade Gunnar sin teleskopmugg. Eftersökning påbörjades, muggen efterfrågades och resultat uteblev inte. Två bikers från vårt östra grannland hade sett muggen springa förbi och fångat den i flykten. Nu stod dessa båda herrar framför oss och begärde hittelön. Och visst hade dom varit duktiga, så fram kom batteriet, slangen och den nu utfällda muggen.

  Varningslampan på deras huvuden signalerade Stark Tveksamhet, varpå vi visade hur man häver vätskan ur norrlandspluntan. Dom ryggade tillbaka, men ville inte visa hur rädda dom egentligen var och sträckte därför fram sina darrande händer mot muggen, luktade försiktigt och svepte. Dom tittade på varann och försökte se gillande ut, under det att de talade till varandra på finnars vis. En kompis åt dessa nobla herrar, med axelväska, som innan han vågade närma sig oss hade stärkt sig rejält fick också smaka ur batteriet.

Stolt som en tupp gångade han sin väg med väskan, snavade över en tältlina, reste sig och försvann i vimlet. Några Buregafflar ville också känna på amperestyrkan, och kunde nöjda konstatera att ett startbatteri hädanefter är den självklara melodin. Efter en stund i de uppfällda vilstolarna bar det så iväg mot klubbhuset och baren. Där inne spelade ZZ-Top, men numera var de utan skägg. När så det mesta var avhandlat, betittat och vi var nöjda med kvällen bar det hem till tältet, där några redan somnat. I mörkret fick man famla sig fram för att hitta sin förhoppningsvis lediga sovsäck, klä av sig måttligt eftersom det kändes lite kallt, och sen bara vänta på att sömnen skulle inträda lyssnandes till dom som redan lyckats. Plötsligt hördes en nyvaken stämma säga åt någon att, typ inte trampa på mitt huvud, och tyst och ligg still och nånting om att nån skulle förbarma sig och ge den nyinkomne en spruta så han skulle somna in. Tystnaden smög sig på och snart blundades det i alla sovsäckar.

tibax                           Dag 4