2010-06-04
Klockan var drygt 9. Droppar föll förtretligt från en grå himmel ovanför den bekanta gräsmattan. Där stod redan flera hojar uppställda i väntan på att sista kaffekopparna skulle tömmas. LC-fikat la sej tillrätta i magarna på de ivriga som slet och drog i regnkläder. En liten stund senare rullar de modiga fem ut mot äventyret. Genom ett fuktigt landskap njuter gruppen av kurvor mellan grönskande skogar och ängar. Vind och regn bekomma dem icke.

Första bensträckaren kom efter en timmes åka då regndropparnas glada smattrande mot visiret tystnat. Vi åkte på torr asfalt en bit innan vägen plötsligt tog slut. Vi hade precis lämnat Bastuträsk bakom oss när det åter började falla små droppar från skyn då muntra skyltar förkunnade ”Vägarbete 0,2-20 km”.
Den vätska som himlen begåvat det som tidigare varit en väg med, gjorde att de modiga fem efter bara en kort sträcka såg ut som de hjältar som kliver av efter ett blött Gotland Grand National, eller Novemberkåsan. De ystra maskiner som sett så pigga ut för mindre än 2 timmar sen var nu mer att likna vid insidan på en betongblandare.

Våra modiga tog sej fram, trotsande såväl lervägar (mer att likna vid diket bredvid) som naturens nycker med regn och kyla, och kunde på Martas Mack i Norsjövallen avnjuta en värmande kopp kaffe och en fika. Med återfådd rörlighet och nytt mod kunde, efter förstärkning av klädsel, truppen åter sitta upp på sina ystra maskiner. Med asfalt under däcken åkte truppen åter leende i sina hjälmar genom de djupa skogarna. Det regn som så tålmodigt hållit oss sällskap verkade nu ha tappat både ork och lust, det blev glesare mellan dropparna. Vi närmade oss Malå. Den sista utposten.

Det var här vi skulle förse knorrande magar med mat. Även den frukost vi skulle äta dag 2 inhandlades. Somliga tog av regnstället eftersom den ljusnande himlen lovade bättre mc-väder framåt och strax före 14 och med 16 strapatsrika mil i ryggen gav sej truppen modiga iväg mot målet för dagen. Kolonnen banar sin väg genom den norrländska vildmarken, tryggt ledda av den GPS-försedde. Himlens tunga grå blev tunnare och tunnare och se, plötsligt värmer så solen sina modiga vänner.

Helt plötsligt ligger hon där. Byn som vi satt som mål, Slagnäs, välkomnar oss halv tre under en blå himmel med bara några få vita glatt dansande molntussar. I korsningen före infarten till byn hade GPS:en lagt in en NKT-sväng. Den hör till och skall under en resa utföras.

Framme på campingen alldeles vid forsen fälldes så stöden på de ystra av de tappra. Stugor öppnades och väskor tömdes. Den nästan svarta molnbank som helt utan förvarning smugit sig på oss låste in de som gått till servicehuset med en störtskur av centimeterstora hagel och hällregn. Lika snabbt som den kommit var den turligt nog över och himlen klarnade åter.
När det nödvändigaste ur väskorna plockats fram kunde så hjältarna avnjuta den malt som efterlängtats under dagen i den värmande solen. Janne var på väg. Hans nyinköpta hoj hade haft smärtor men var efter transplantation nu åter villig.

Klockan var vid 8-snåret när han stannade den blänkande maskinen framför stugorna.
Efter att alla gått sina varv runt den nyopererade och fått svar på frågor som Varför? Vem? & Hur? plockades mat och kalla drycker ur kylskåpen och den mysiga grillstugan fick besök.

Luckan över eldstaden öppnades vant med en lång stav och snart värmde den sprakade elden de modiga.

Vinden spelade små spratt och stängde rökluckan med jämna täta mellanrum. I röken från de vackra lågorna kunde man bara ibland se ända fram till den mat som snart skulle skänka ytterligare njutning denna afton i Slagnäs. Många visdomar i stil med ”Hellre äter jag själv, än låter mina barn svälta” analyserades av de allt klipskare invånarna i grillstugan. Kvällen gick och vi blev småningom tvungna att göra detsamma. Elden släcktes, rökluckan stängdes liksom ytterdörren innan tandborsten förberedde trötta och mätta bikers för sovsäcken i stugan.

Nästa