|
Revelj klockan 7. En duktig frukost, en fantasifull städning och en rask packning
senare satt vi åter i sadeln redo för avfärd strax före nio. Tidernas Väg
låg framför oss med härliga kurvor hägrande. I Bollnäs blev en grupp
motorcyklister bortkollrade av en rondell som inte pekade ut väg 83. Den
numer så invanda U-svängen löste problemet och vi var åter på rätt väg. Vid
bensinstoppet i Ockelbo kl. 10 tyckte molnen på himlen att vi hade sett
färdigt på solen och drog ihop sej till ett effektivt täcke som snart
ändrade färg till en otäck mörkgrå nyans. Vi såg varningen och klädde
snabbt, vår stora ovana till trots, på oss regnkläder. När vi började rulla
kom dom första dropparna. Det visade sig gå hejbara bra att åka även på
fuktiga vägar. Sikten i regnet och kartläsarens goda sömn gjorde att vår
färdväg inte följde Tidernas helt och fullt. Efter en högersväng i
Österfärnebo bommade vi ett fullt möjligt fikaställe, och befann oss dessutom
på väg åt fel håll. Carlsson var vaken och fick stopp på vår framfart. Vi
övade ännu en gång på vår snitsiga U-sväng, och en högersväng till i samma
korsning så var vi på rätt väg igen.
|
Framme i Heby klockan 12 var det
hungriga bikers som klev av vid värdshuset. Hojarna hade fått bensin på
macken tvärsöver vägen och nu väntade tomma magar på att få bli fyllda. Ätna
och kissade nonchade jag det kompakta molntäcket, som trots sin elakt
mörkgrå färg inte släppte från sig nåt av sin vätska, och tog inte på
regnkläderna igen. Övriga befruktade det värsta och stängde omsorgsfullt
blixtlås och tryckknappar med regnhandskar på. Snett före ett bar det iväg
igen. Molnen ovanför oss höll tätt och under bensträckaren just utanför
Strängnäs kvart i två fick alla vika ihop regnkläderna och förpassa dom till
packväskan igen. Solen kämpar och lyckas tränga fram och värma vilande bikers på rastplatsen strax för påfarten till motorvägen. Anders hade tänkt
visa oss Scania-museet i Södertälje så vi gav oss iväg. Framme i Södertälje
hade vi tappat Larsa, Anders och Carlsson. Där står nu ett decimerat NKT,
totalt utan koll på hur vi ska ta oss till Scaniaområdet, och med
tankningsbenägna hojar. Ett telefonsamtal med Larsa gjorde klart att han
stod längs vägen helt utan bensin. Ett annat telefonsamtal gjorde klart att
alla vägar bär till Scania, och att det skulle vara en baggis att hitta. Nu
börjar jakten på macken. Jag gasade in på kvarteret med vad som skulle
kunna innehålla köpcentrum och följaktligen även en mack. Helt korrekt. Mack
fanns men det var bara en automatstation, så nån dunk kunde jag inte köpa
där. På Coop Forum hade dom en hylla där reservdunkarna hade legat, och så
småningom skulle ligga igen, men just nu fanns där bara prislappen. Ica Maxi
som låg vägg i vägg hade däremot både dunkar och långa köer. Och varmt vart
det i hojkläderna. Om det sen var svett eller stress som flöt ur porerna,
därom tvista de lärde, men jag tänkte till en stund på museipersonalen som
säkert vill hem så småningom. Jag spolade i 5 liter i dunken och körde
tillbaka mot Strängnäs. Att titta på mötande körfält och söka en väntande
kamrat och samtidigt blåsa på i omkörningsfilen med en grön reservdunk
elegant fastspänd på sadeln gav en ny dimension åt resan. Plötsligt var jag
framme. Där står Larsa på andra sidan. Och där är en överfart mellan vita
reflexpinnar. Varför pekar hastighetsmätaren på 140?? Efter den stora
pallniten mitt i omkörningen av den förvånade Volvon kunde jag svänga över
och fälla stödet bredvid Larsas tomma hoj. Dunken tömdes och lämnades till
en förmodat lycklig upphittare. Nu bar det iväg. Men med luftfickor i
bränsleledningarna gick inte K1100:an så där riktigt bra, men det gick över
efter en stund. När vi stannade vid dom andra på OK Mini för fulltankning
pekade den lilla visaren på 4. Jakten på Scania började. Och vi körde runt
på Scania-området mellan maraton vaktande polisbilar, och anställda som
tycktes lika vilsna som en del bikers. Parkeringen vid vad vi trodde var
självaste huvudkontoret, vid den lilla rondellen med årtals loggor på, blev
slutet på vårt sökande. Inte för att vi var på plats, utan för att vi gav
upp. I andra änden av telefonen kunde Anders förklara att museet nu hade
stängt och att vi bara ska köra tillbaka mot utfarten ut ur Scania. När vi
hittat våra försvunna vänner siktade vi mot Nynäshamn, som det redan här
skyltades mot. Sen vi väl kommit ut ur Södertälje blev vägen så där härligt
krokig igen, och bjöd på skön hojåkning och vackra vyer. Strax före halv sex
parkerade vi nere vid hamnen. Vi gick runt och såg oss omkring lite innan vi
bestämde oss för att flytta hojarna för bättre överblick, innan vi gick
ombord på den mysiga båtrestaurangen
. God mat gav kinderna frisk färg och
ögonen klar blick. En stunds skön vila efter maten i den nu insuttna stolen
innan det blev dags att köra ombord på färjan som skulle ta oss till
Gotland. Klockan var halv nio när vi bundit våra hojar på bildäck, och tagit
oss upp till våra vilfåtöljer uppe ovanför vattenytan. Godispåsar och dricka
till trots så slocknade jag och sprattlade till först när högtalaren ovanför
mitt huvud gallskrek nåt om att ”strax framme i Visby”. Det var dags att ta
sig ner till hojen och försöka få loss den från spännbanden. Fem i ett körde
vi ut från hamnen, in i mörkret, mot fängelset som skulle bli vårt hem under
vår vistelse på Gotland. Väl framme efter den mycket korta biten från båten
började slitet med packningen. Carlsson fick dörr koden och vi bar väskor,
hjälmar och kläder upp för den lilla smala spiraltrappan under måttlig
tystnad. Där var mycken möda. Där var mycken stånk och svett. När vi burit
våra grejer till våra celler satte vi oss för betraktelser och avslappning i
puben, eller vad det då var för lokal. En torrboll skulle suttit som en
smäck i mången armhåla den kvällen. Sömnen i cellen lockade pömsiga bikers
till respektive säng just drygt 02.00.