Lars och Börje hade äntrat räsern redan före sju och åkt
norrut mot den trilskande Harleyn, medan resten runt 08:00 siktade söderut,
mot Harmånger vid där frukosten intogs mellan nio och tio. Där vi satt med
kaffekoppen kunde vi se ett rött streck som ritade sig längs E4, och jo,
visst var det Lars och Börje. Bärgarn hade tyckt att Åland ska upplevas, med
eller utan HD, och då fick det bli den både för ekonomin och miljön så
förträffliga samåkningsmetoden. Lars förklarade att när man passerar 140 på
Hondan med skjuts och packning, fälls en bitring ut, så man säkert kan sitta
kvar. Resan går vidare, mil läggs till mil och efter tankningen i Skutskär missade vi avfarten i Östhammar. Nån vaknade till när Lars körde med blinkersen på och när han dessutom svängde förstod vi att på en Honda håller man sig vaken. Alla vände och fyllde hojarna med ny bensin. Klockan hade hunnit bli halv två när vi kom fram till Hallstavik, och en helt makalös uppfinning uppenbarade sig. Det som på 1540-talet var stigen som oxarna gick på till Hargshamn för att spana på kor, hade någon lustigkurre asfalterat. Otroligt! Det var inte bara smalt och krokigt utan även så kuperat så man inte ens kunde gissa vart vägen tog vägen. Underbart. Vi närmar oss Grisslehamn när kockan drar sig mot halv tre.
Svensk tid kl 17:00 kunde vi köra iland på Eckerö på
Åland. En knapp liten timme och 33km senare var vi framme i Mariehamn.
Kaptensgårdarna låg precis där dom skulle, efter att vi frågat bara en gång.
Lars var den enda som lärt sig Åländska och hade en självklar devis: De e
barra ti prat å si van ut. Bra glosor att kunna när vi kommer dit igen: |